Då jag rest mitt tryne mot den eviga skyn,
Jag hörde ett läte jag aldrig glömma.
En här så mäktig vid skogens bryn.
Frå denna syn ens kunnat drömma.
Jag tog mitt spjut jag lyfte mitt horn,
Från hornets läppar en mäktig ton.
Hären lystrade marscherade fram.
De gav sig mitt liv, bergets stamm.
En gåva av urbergets ande,
En pakt som alla glömt.
Nu tågas de fram på knotiga ben.
Fram, fram, fram.
Blodet nu rinna i floder.
Över mark och flod.
Ett svek nu skymtats av vise.
Få öron lyssna då.
En gåva av urbergets ande,
En pakt som alla glömt.
Nu skyntas fjärran länder
Fram, fram, fram.
I år de vandrat, krigets väg.
Blod ur väst och guld från öst.
Då en tjärn som var månens lek.
Blev segerns slut och ett digert svek.
Hon vadat där i börjans gyttja.
Slitit sitt hår med ormars gift.
Sugit själar och mannamod.
Det varit hennes avgrund i tusen år.
En gåva av urbergets ande,
en pakt som alla glömt.
Nu tågas de fram på knotiga ben,
Fram, fram, fram.
Blodet nu rinna i floder.
Över mark och flod.
Ett svek nu skymtats av vise.
Få öron lyssna då.
En gåva av urbergetrs ande,
En pakt som alla glömt.
Nu skymtas fjärran länder.
Fram, fram, fram.